Är vi avundsjuka på våra alster?

Angående branschnarcissismen; Att vi, ömsom tvångsmässigt ömsom lustfyllt, sätter oss själva och vår bransch på en piedestal under en kväll är väl knappast något märkvärdigt. Vi befinner ju oss nära (eller snarare bakom) makten, pengarna och kändisskapet. Därför drabbas vi extra hårt av ”syns du inte, finns du inte” - mentaliteten som vi är så medvetna om. Våra verk pumpas ut till svenska folket. Ibland har vi tur att hela världen tar del av budskapen vi snickrar ihop. Men kreatörerna, projektledarna, produktionsledarna och konsulterna bakom kampanjerna är osynliga. Därför bör vi, enligt formeln, inte heller finnas. Inte undra på att vi varje år smäller upp ett gigantiskt ägg utanför Konserthuset för alla att beskåda. Kanske hoppas vi att någon representant från verklighetens folk nere på Hötorget ska undra vad det är som pågår. Att hon för en gångs skull ska uppmärksamma oss, hjärnorna bakom de där reklamfilmerna som fick henne att addera uttrycket ”Ingen big deal” i sitt språk. Kanske är det så, att vi är avundsjuka på en cheeseburgare?

En allmängiltig profetia

Ofta utfärdas profetior om att discipliner inom kommunikation är på väg att ”smälta ihop”. Gränserna mellan reklam och PR suddas ut, kanaler integreras och olika fält – som corporate och marketing communication - inom respektive bransch närmar sig varandra. Är inte ihopsmältningen över huvud taget symptomatisk för det moderna västerlandet? (smältdegeln som verktyg uppfanns träffande nog i England under den industriella revolutionen).

I politiken kallar vi fenomenet för pragmatism, inom informationsteknologin kallar vi en blandning av mobil, dator och musikspelare för iPhone. Samtidigt smälter hela länder och regioner ihop i vad vi kallar för globalisering.

Ivar Kreuger var en föregångare i att låta företag smälta ihop när han förvärvade olika bolag och genomförde sammanslagningar. Ett hundra år senare är det återigen svenskar som är längst fram i att driva en sådan utveckling – den här gången i kommunikationsbranschen.

God jul

Det är dags nu. Eller: Kreatörer kan också räkna.

Cannes Lions, Eurobest, One Show, D&AD. 100-wattaren, Guldlådan, Guldnyckeln, Columbiägg. Guldägget har många konkurrenter. Som tävling måste man därför naturligtvis profilera sig. Och Guldägget väljer att göra det på väldigt distinkt sätt. Till skillnad från andra tävlingar, tycker Guldägget att effekten av en kampanj går att separera från den kreativa idén. Eller som Guldägget själva skriver på sin hemsida: Bidraget får inte innehålla någon form av resultat.

Det finns många sätt att attackera ståndpunkten. Från David Ogilvys gamla citat ”If it doesn’t sell, it isn’t creative” till att om vi som bransch ska flytta från kulturdepartementet till näringslivet måste vi vara tydliga med vad vi ägnar oss åt: Att hjälpa företag att sälja mer. Ändå kan jag förstå att man i ett historiskt perspektiv har valt att belöna idéer snarare än resultat. När Guldäggets främsta uppgift var att hylla modiga annonser och reklamfilmer, kunde man faktiskt tycka att en idé är riktigt bra, även om den bara publicerades på sidan 15 i ett obskyrt fackmagasin.

Men världen har förändrats. Dagens Guldägg belönar komplexa kampanjer som nästan alltid handlar om att engagera målgruppen. Utan engagemang, ingen kampanj. Det handlar egentligen inte om ett resultat, utan är ofta själva förutsättningen för idén. Utan engagemang, ingen Stefan the Swopper. Inget Best Job in the World. Inget Impossible Pitch. Och så vidare.

När idén är att skapa en rörelse, blir det som vi förut kallade ”resultat” lika mycket hantverk som typografi eller en saftig rubbe. Vi måste se det för att kunna avgöra om idén är bra eller inte. Alternativet är att göra Guldägget som Best Yet, pennskissernas förlovade rum. Men om juryn ska bedöma hantverk som en parameter, behöver de hela bilden.

Mitt förslag är således: Fortsätt att uppgradera 100-watteren till en seriös effekttävling. Och öppna Guldägget för enklare effekter som är nödvändiga för att bedöma idéns höjd. Så länge resultaten ska rymmas i casefilmen kommer inte juryn att begravas i text. Eller, om man vänder på det: Alla förstår och kan ta ställning till de vinnande bidragen i Cannes. Jag tror att Guldäggsjuryn också fixar det.

Möda är inte värt

Den effektivaste marknadskommunikationen är den som ligger mest i linje med vår samtida populärkultur. Därför är det inte så konstigt att The Best Job in the World blev 2009 års mest erkända PR-campagne.

Den australienska delstaten Queensland ökade turismen genom att upplåta det bästa ”jobbet” i världen – att slacka i ett tropiskt paradis. En bra idé i sig självt, men som förstärktes av att den fångade den populärkulturella tidsandan – där drömmen om att den perfekta tillvaron nås genom prestationer har knuffats undan av drömmen om att ta sig ditt på genvägar - ett omedelbart nirvana.

Det är inte längre som Karin Boye skrev, att det är vägen som gör mödan värd, utan den vill vi helst slippa för att gå direkt på Snabba Cash, leva som Anna Anka eller andra Desperate Housewives och bara hänga med vårt Entourage.

I vår industri är det sannolikt en bra idé att följa tv-tablåernas utveckling, de berättar en del om vilka idéer som fungerar i tiden.

Kommunikationstänk från ett högsäkerhetsfängelse i Finland

I senaste numret av hiphopmagasinet Kingsize finns ett stort reportage om rapgruppen Kartellen. Med väldigt grova budskap befinner sig deras gangster rap väldigt långt ifrån vad som anses mainstream. I Kingsize-reportaget intervjuas bland andra gruppens grundare som kallas ”Kinesen”. Han sitter idag i finskt fängelse för mord, och flera andra personer i musikkollektivet har kopplats till grov brottslighet. Ändå stöter de inte bort, utan drar till sig, massor av fans i breda grupper. De har under 2009 seglat upp som det mest lyssnade bandet på Sveriges hiphop-scen. Det sista stycket i reportaget sökte förklara varför det är så:

”När andra artister med alla medel möjliga försöker bli folkliga har Kartellen genom att gå den smalaste vägen någonsin lyckats hitta den bredd alla andra söker, eller som ’Kinesen’ säger när vi pratar om deras lyckade spelning i Hultsfred.
- Du vet mannen, alla vill se en freakshow!”

Underbart viktiga for en kväll

Denna bransch. Denna reklambransch. Eller det heter kanske marknadskommunikationsbranschen numera? Hursomhelst, det är en bransch som känner sig manad att hylla sig sjalv med en egen branschtävling. Det är alltså denna hyllning till den egna branschens förträfflighet som denna blogg handlar om. Det är faktiskt lite gulligt när man tänker efter.

Varför känner en affärsbransch sig manad att hylla sin egen förträfflighet? Vad är det som gör att en bransch vars primära syfte är att skapa affärsvärde for kommersiella (ok, en och annan icke-vinstdrivande organisation finns också med på kartan) verksamheter känner detta behov, medan andra branscher – med samma grundläggande syfte, inte gör detta?

Det är en intressant fråga och kanske säger det mer om branschen (och människorna som utgör den) än vad vi är bekväma med att erkänna. Eller så är det bara jag som är dum i huvuvdet och inte förstår bättre. Den möjligheten finns också såklart.

Min hypotes är som följer: En bransch som känner sig osäker på sitt värde har ett större behov att visa hur duktig den är – inte bara för alla andra, utan för sig själv också. Det får oss att må bättre helt enkelt. Låt oss jämfora med managementkonsulter, IT-konsulter, affärsjurister eller vilken konsultbransch som helst som skapar affärsvärde for sina uppdragsgivare. De har bevisligen inget behov att skapa självförhärligande tävlingar. Är de tillräckligt trygga i sig själva – och det faktum att uppdragsgivare är villiga att betala ett prispremium for deras tjänster? Jag ögnade igenom affärsvärldens konsultguide och siffrorna som möter läsaren ar skrämmande för reklambranschen. Bevisligen värdesätter inte uppdragsgivarna våra värdeskapande tjänster. Snittintäkten per anställd konsult är generande I alla fall jämfört med andra konsultbranscher.

Kanske känns det därför extra viktigt for oss, eftersom vi bevisligen ar väldigt långt ner i värdekedjan, att hylla oss själva? Jag menar, om ingen annan tycker att det vi gor ar märkvärdigt får vi ta i extra mycket själva for att göra oss betydelsefulla.

I detta perspektiv så lyfter jag hatten för Guldägget. Bevisligen får det oss att må bättre. Det är alltid roligt, oavsett sammanhang, att vinna och stå i rampljuset. Det ska man inte underskatta. Tvärtom!

Branschen får i alla fall känna sig som stjärnor och viktiga för en kväll. Det är alltid något.

Cheers från Hong Kong

Bästa från Cannes

Ett case som verkligen är lika skarpt som ett bistick och som jag avundas varenda gång jag tänker på det.

Ingen reklam nej tack.

Min granne är antingen en lustigkurre eller helt omedveten om att han är rolig. Kanske är han copywriter. Jag har inte en aning, jag har bara hejat på honom i trappan ett par gånger. Jag gillar hursomhelst hans skylt på dörren: Ingen reklam nej tack. Brevbäraren är ursäktad hur han än väljer att tolka skylten: Reklam eller inte? Hm ...

Detta är förstås ett exempel på tvetydig kommunikation. Det känns som en parafras på en kampanj från 2008. Forsman gjorde då bland annat den annons som illustrerar det här inlägget, för Sveriges Annonsörer. Annonsen handlar om vad som skulle hända i en reklamfri värld. Sensmoralen är just att Ingen reklam? Nej tack!

Jag har alltid höga tankar om alla mina grannar. Så har det varit så länge jag kan minnas, åtminstone tills motsatsen bevisats. Jag tänker därför att just den här grannen är en begåvad person som är helt medveten om vad han gör. Han använder sin egen ytterdörr till att göra ett statement: Världen skulle bli sämre utan reklam, så hit med den bara. Ge mig dubbletter, tryck dit dem, fyll mitt brevinkast till brädden. (Inom parentes vill jag här passa på att säga att dubblett stavas just så, liksom brädd och inte minst parentes.)

Nu är det inte så ofta min granne kommer att få Guldäggsmässig kommunikation i brevlådan. Det blir ju mest 1800-talsreklam: kom hit, få rabatt, gör som andra, unik produkt, nöjda kunder. Det är spännande hur väl traditioner kan cementeras, trots att så mycket nytt (och bättre) har hänt. Den reklam som räknas hamnar i fina sammanhang. En gång i tiden var den enkla, pådyvlande reklamen bäst och fick plats i de mest renommerade medierna. Nu hamnar samma reklam på golvet innanför dörren och åker raka vägen i återvinningskassen.

Utom hos min granne. Jag tror han är copywriter.

Let me be frank with you

The Christmas season is in full swing with Christmas greetings and greed. So it's wonderful to get a little entertainment here and there. The Tele2 Christmas commercial with Frank as Santa is truly entertaining, such finess. Looking back, why was Frank overlooked by the Roy film competition? You must admit North Kingdom's work is flawless. The production quality and the character development just makes you want to stay in this work of Sheep-ness. Thank you Forsman for the rich humor, production choices and lack of boredom this Christmas. Really, with so much Tiger everywhere, it's nice to get a little Sheep.

Diversity

Guldägget? Diversity? This year's submissions? Possible winners? Any reflection of cultural integration from the agencies? Just wondering...

Kommunistarbetaren prövar lyckan.

Det är inte lätt att annonsera politik nuförtiden. Om du t ex företräder
ett obskyrt litet parti kan du inte räkna med att ha demokratins
ädla riddare på din sida, utan dörren är stängd hos många medier.
Man hänvisar till tryckfriheten. Och förhållandet verkar faktiskt gälla även åt andra hållet.

Den fackliga medlemstidningen Kommunalarbetaren är mån om att visa vem som bestämmer.
Den som av någon outgrundlig anledning vill annonsera i bakåtsträvarblaskans jubileumsnummer
avkrävs en gratulation. Man kräver alltså att annonsörer i tidningen hyllar Kommunalarbetaren
och gratulerar dem på hundraårsdagen. Annars blir det inget införande.

Jag trodde att de flesta medier stod på tå för annonsörerna i dessa tider. Uppenbarligen gäller inte detta
Kommunalarbetaren, utan man måste snarare ha en kö med hugade spekulanter som vill handla annonser.
Hur finansieras tidningen egentligen? Av medlemsavgifter? I så fall lär kassan vara krympande och kostnaden för den enskilde ökande. Man kan misstänka att det även regnar manna från himlen.

Avtrubbad på verkligheten?

När den traditionella kändiskulturen mötte medieexplosionen i mitten av 90-talet steg paparazzin ur askan. Men i eftersvallet av paparazzi-vågen, som kulminerade i en tunnel i Paris, gjorde verkligheten entré. 1997 slog internet igenom på bred front i Sverige och Robinson hade premiär. Plötsligt var media demokratiserat. Och följaktligen var det svenssons på löpet och vardagen i fokus.


Men demokrati och media har inte alltid hängt ihop. Begreppet ”Videovåld” myntades i SVT:s Studio S 1980. Jag tror det handlade om filmen Motorsågsmassakern, och videobandspelaren var budbäraren som skulle dödas. Idén var att vi blev avtrubbade av att regelbundet via videon konsumera våldsfilmer. En avtrubbning som sedan ledde till likgiltighet inför gängbråk, karatesparkar, butterfly-knivar och andra 80-tals-grejjer. Många menade att underhållningsvåld och gatuvåld hade ett direkt samband. Lösningen blev polisrazzior mot videobutiker och skärpning av censuren.


Men om det verkligen blev någon våldsavtrubbning tvistar de lärde. Däremot ser vi idag konsekvensen av verklighetsavtrubbningen i samhället och media. Verkligheten räcker inte till längre – vi vill ha mer. Och då får man kasta in kändisarna igen. Det är därför Lasse Brandeby dyker upp i Let’s Dance. Det är därför Jonas Gardell håller hov i Stjärnorna på Slottet. Både Lasse och Jonas var storheter innan doku-decenniet och nu får de åter gå upp på scenen när vi tröttnat på den vanliga verkligheten.


Idag ska det vara speciell verklighet. Dramatiserad eller kryddad med kändisskap. Många unga lovande författare beskriver sin barndom och uppväxt i sina romaner. Och SVT:s Babel undrar varför den nya generationen författare bränner av sina memoarer i debuten. Svaret är förstås den heta dramatiserade verkligheten. Helst vill vi ju förstås ha Lars Noréns dagbok, men vi nöjer oss med en mindre namnkunnig författares.


Och varför var det sådant tjat om Mickey Rourke förra Oscars? Visst, alla älskar en underdog, alla älskar en revansch. Men framför allt älskar vi kopplingen mellan hans film och hans riktiga liv. Mötet mellan verklighet och fiction. Dolph Lundgren ska leda Melodifestivalen – och är inte han just verklig och overklig på samma gång? Stjärnan som skaffat familj och gråter i Skavlan? Och herregud, tänk er en melodifestival med en massa okända artister så som det var för några år sedan. Nej tack, avdankade stjärnor ska det vara.

Mötet mellan verklighet och fiction är det som gäller. Eller vad tror du?

Casefilmsbreakdown

Just tillbaka från terapeuten på Riddargatan. Ni vet, knarrig stjärnparkett, Eames-fåtöljer och Göran som tryggheten själv i skogsgrön ullcardigan. Och den här gången kom tårarna redan efter sju minuter. Inte framkallade av mammas svek, pappas osynlighet eller tidiga mobbingminnen – utan på grund av fyra obefintliga casefilmer. Två i integrerat, en i Interaktivt och en i Radio. Herregud?! Radio?! Hur gör man en casefilm om ett 23 sekunders taffligt manus följt av 7 en sekunders fullständigt genomusel insats av en omotiverad B-skådis som bara vill gå hem och korka upp. Och varför? Det är så man vill...ja, ni vet.

Lifehack: Så lämnar du in Guldäggsbidrag jätte-jätte-sent

Av erfarenhet vet jag hur man gör det mesta i livet så sent som möjligt och ändå kommer undan med det. Allt från kvitton och deklarationer till äta lunch och Guldäggsbidrag. Och så här lämnar man in sina Guldäggsbidrag så sent som möjligt, senast av alla faktiskt.


Först och främst så kan du strunta i det första inlämningsadatumet (i år den 22 januari). Detta är en fantasideadline och du kan (kunde?) alltid lämna in dina bidrag en vecka senare eller så för en viss extrakostnad. Men även denna deadline kan du böja något med följande praktiska tips. Allt du du behöver en skinnjacka och ett par kostymbyxor. När du inser att senaste inlämningstid passerat så tar du på dig skinnjackan och kostymbyxorna och åker till Guldäggets kansli med din trave pannåer. (Vid testtillfället låg kansliet i pissgången vid Kungsgatan, numera inredningsbutik så ta reda på var årets kansli ligger innan!). Banka på dörren tills nån som tror att dagen och veckan är slut och att de äntligen ska få gå hem kommer och öppnar.


Guldäggstjej: Hej?
Du: Tjena tjena, skulle lämna de härna!
Guldäggstjej: Jo, men vi har stängt nu?
Du: Jaha, det vet jag inget om, skulle bara lämna de härna!
Guldägstjej: Suck. Var kommer de ifrån?
Du: Få se nu... (läs på en lapp på nån pannå och säg byråns namn med felaktigt uttal)
Guldäggstjej: Men det är ju liksom för sent...
Du: Vad vet jag, jag är bara ett taxibud!
Guldäggstjej: Suck. Få hit dom då.


Åk tillbaka till byrån. Byt om till reklamkläder. Drick fredagsöl.

Vad kallar man en uppretad webbyrå?

En flash-mob.

Brief: gör en guldäggsvinnare. Eller i alla fall en nominering.

Hetsen inför guldäggsinlämningen kulminerar i januari med nattsittningar och klippning av casefilm. Men den börjar långt tidigare. Innan inlämningen ens startat. Ungefär i mitten av november, på en lite långsam onsdagsförmiddag. När kreatörer på byråer runt om i landet får för sig att göra ett snabbt överslag i huvudet på vilka jobb de har fått ut under året. Och helvete, inte alls tillräckligt många, definitivt inte tillräckligt många bra.
Ner med fötterna från skrivbordet, inventering av kunder och briefer. Kan vi få ut något innan jul, något riktigt vasst? Fram med någon gammal anteckningsbok. Den här kanske, den är ju fortfarande bra? Den blev ju aldrig av. Har vi presenterat den förut? Sedan en tur bort till projektledarna; "kan vi ringa in kunden, helst den här veckan?" Vidare till produktionsledarbordet; "är det möjligt att producera det här så att det kommer ut innan årsskiftet?" Har man riktig tur sammanfaller idén med någon undanskymd del av kundens budget som passerar bäst före-datumet när det blir nytt år, och faller in i något annat svart hål på företaget om marknadschefen inte utnyttjar den. Har man lika stor tur som vanligt blir det dock oftast ingenting av den där guldäggsvinnaren i valvet. Det kommer för mycket riktiga briefer, glöggfester och önskelistor i vägen.
Och tur är väl det. För vi gör ju inte reklam bara för att tävla med den. Eller hur är det?

Från idé till genomslag

Tänkte börja med ett förnuftigt inlägg för att sedan gradvis spåra ur under denna bloggs liv. Tänk att blogga mitt i en gyttjig ankdamm av guldäggskåta kreatörer, anonymt dessutom. Så bit för bit kommer jag ömsom blåsa solsken upp i arschlet på er, ömsom hälla ekologiskt flingsalt i era öppna egon.

Trend: vi går från idé till genomslag. Alltså, idéns särart (som hittills har varit juvelen i den kreativa tävlingskronan) kommer snart att bli omsprungen av sin ambitiösa men otydliga lillebror effekt. 100-wattaren försöker hångla upp Komm i brygga för att inte tappa sitt fotfäste och i internationella tävlingar står effekten ofta för upp till 30% av bedömningen. Det spelar alltså snart ingen roll vad idén är, genomslaget är allt. Hur har kampanjen förändrat människor, deras beteende, eller hjälpt dem på något vis? OFTAST uppnår man detta med en skitbra idé. Men det är inte säkert. När effekt/genomslag tar över som de kreativa tävlingarnas kronprinsessa, kommer vi då att få se en ny typ av kommunikation som enbart hyllar genomslaget? På bekostnad av idén?

Jag menar. Mekonomen har ju haft inihelvetes genomslag.

Reklampiruetter

Många stora reklamtävlingar är uppdelade efter kategori. Alltså att till exempel bilreklam tävlar mot annan bilreklam. Detta skulle nog inte funka i Guldägget. Det skulle bli för få bidrag i de många underkategorierna. Guldägget borde kanske istället bedömas som konståkning? Ja, alltså att man multiplicerade svårighetsgraden på hoppet med kvaliteten på utförandet. Kreation utan utmaning är ju när allt kommer omkring ganska trist.

Länk till de nya konståkningsreglerna finner du här.

Vi måste vara på nätet. Varför då? Det står inte.

Kommunikation är naturligtvis vad det alltid har varit. En interaktion mellan människor. Det som är speciellt just nu är att möjligheterna för att kommunicera förändras, och våra vanor med dem. Vi twittrar utan att egentligen känna våra följare eller ens veta vilka de är, vi behöver inte ens följa dem tillbaka. Detta kallar vi sedan för sociala medier fast det ibland mer handlar om en monolog tillsammans.

Det är fascinerande att som företag kunna ta del av snack om ens varumärke eller produkt som tidigare bara försiggick över fika- och middagsborden. Och att inte bara ta del av utan att också delta i de samtalen. Det ställer förstås också krav på att man agerar, visar att man har sett och hört kritikerna tex, när sådana förekommer. Det handlar inte om att du ska finnas i sociala medier, utan om hur. Som samtalsämne eller samtalspartner?

Sånt ägnar vi mycket tid åt att berätta för våra uppdragsgivare om idag. Det påminner om den där IBM-reklamen från mitten av 90-talet. ''Det står här att vi måste vara på Internet. Varför då? Det står inte.''

Det är lite som att säga ''ni måste svara när det ringer i telefonen'' men samtidigt inte. Den som ringer till ett företag har ju faktiskt tagit kontakt och inte bara tjattrat över ett fikabord eller twittrat på väg hem med bussen. Att företagen aktivt söker upp dem som har något att säga till dem - eller om dem - och bemöter det där och då är onekligen ett nytt sätt att förhålla sig till omvärlden. Men det är fortfarande kommunikation. Som bygger på en interaktion mellan människor.

Once you choose hope, anything's possible

I hope we have stopped chasing new technologies just because it's new unconquered ground. I hope we are not still creating work just to impress our peers instead of engaging the consumer. I hope we have left the huge flash productions behind us, and instead, start looking at smart and simple ideas that move brands and actually make a difference to the people who interactive with them.

Nu släpper vi ordet fritt!

Idag börjar den skriva. Branschen.

Under veckorna fram till Guldäggsgalan 2010 kommer ett antal personer, från branschens alla discipliner, att skriva sina tankar om vår lilla ankdamm, höga som låga, här på bloggen.

Du kommer inte att veta vem som skrivit vad. Inte bara för att vi gillar gissningslekar, men med anledning att ordet ska bli så fritt och ohämmat som möjligt.