Strukturförändring

Oavsett viljorna nedan är faktumet att en evighet kommer att passera innan utrycket "Let the best man win", byts ut i folkmun till "Let the best individual win".

Det är ju, tyvärr, inte lika catchigt.

Tjejer, åh, tjejer?

Min åsikt är tudelad gällande det som personen nedan klassar som balansering av siffror. Många gånger önskar jag att samtliga branscher var som ett 100-meterslopp där den som presterar bäst vinner, inget snack om saken.

Jag håller med kommentaren till föregående inlägg; Jag struntar också blankt i om siffrorna balanseras, och hoppas att årets vinnare av Kycklingstipendiet blir de som bäst förtjänar det. Det kan lika gärna vara killar på scen i 100 år framåt, jag är nöjd så länge de är top of the line.

Samtidigt finns en stark vilja att det något år skulle vara tre grymma tjejer som stod på scen – inte för att de var kvinnor – men för att de var individer som presterat bäst. Tjejer behandlas inte som Kathrine Switzer längre, eller som i Mad Men för den delen. Strukturerna är inte lika rigida som förr. Jag hörde talas om en tjej på Berghs som förra året vunnit Guld i One Show – helt själv. Man hoppas att fler där ute är som hon, och det är jag säker på.

Tjejer, åh, tjejer!

“As a market, women represent a bigger opportunity than China and India combined. So why are companies doing such a poor job of serving them?”

Denna fråga ställer sig Michael J. Silverstein and Kate Sayre i sin essä ”The Female Economy” i Harvard Business Review, september 2009. Artikeln baseras på en undersökning som Boston Consulting Group utförde 2008, där mer än 12 000 kvinnor från 40 olika länder svarade på deras inställning till hur företag behandlade dem. En överväldigande del var besvikna över denna behandling, och kände sig inte respekterade trots att de mer än väl kunde bekosta den där försäkringen, eller den där bilen. Helt själva. I oktobers Time Magazine poängterar man också kvinnors framsteg. Enligt Time var 2009 första gången i världshistorien som kvinnor jobbade lika mycket som män (i USA). Kommunikationsbranschen bör med andra ord anpassa sig efter denna förändring.

Så hänger vi med? De senaste tio åren har 11 tjejer och 25 killar belönats med Kycklingstipendiet, som belönar framtidens kommunikatörer. Förhoppningsvis balanseras dessa siffror mer i år. Vad tror ni?

Anonymitet FTW

Transparens har varit ett viktigt ord i marknadskommunikation i några år. Skälet har varit marknadens ökande krav på delaktighet och insyn. Just på denna blogg känns detta ganska sekundärt. Transparens, precis som anonymitet, måste tjäna ett syfte. Annars är de bara ord, som orden ”sociala medier” ungefär.

Intressanta tankar är intressanta tankar oavsett avsändare. Ibland står som bekant till och med avsändaren i vägen för budskapet. De intressantaste inläggen på denna blogg hittills är dom där författaren ansträngt sig för att förmedla en tanke, inte förmedla sig själv.

Men detta inlägg har inget egenvärde (precis som transparens). Självkart ska alla göra som de vill.

Låt ordet vara fritt. Och namnet! Men låt oss slippa transparens-snacket för snackets skull.

Twitter

Minns någon 2009 års kycklingstipendiater?

Kommer du ihåg kycklingarnas segergester då de tog emot pris och applåder på scen? Nej, precis. De fick aldrig ställa sig i rampljuset, som vissa kanske minns. De gäster som inte hade stressdruckit upp sina gratisdrinkar, det vill säga.

Det hela var över väldigt snabbt: motivationerna, namnen, följt av förvirrade applåder. Skulle de gå upp eller inte? De satt kvar. Galan fortskred. I pausen senare gick ryktet att de mumlat om att det inte var någon större fara, inte måste man gå upp på scen. Jantelagen verkar fortfarande regera över Sveriges kommunikatörer.

Min åsikt: låt årets kycklingar stå på scen i år! Låt oss beskåda framtiden.

400 timmar casefilm

En tidigare skribent dividerade kring tiden byråerna lägger ned på att skicka in bidrag till tävlingar. Timmarna, kostnaderna.

”Det blir lågt räknat 5x5=25 timmar per kreatör i reklamsverige”, räknar skribenten ut, om en kreatör ska paketera fem casefilmer. Enligt den uträkningen har min byrå nu alltså lagt ned ca 200 timmar på casefilmer. Och då; precis som tidigare skribent pekat ut, är tiden för produktionsledare, ateljéassistenter och animatörer inte inräknad. I denna uträkning gäller bara en kreatör per film, men många väljer att, gudars skymning, teama ihop sig för produktionen. Vips! 400 timmar borta.

Enligt 10 000-timmarsregeln borde vi väl åtminstone vara någorlunda bra på att förmedla vår kommunikation på detta sätt efter ett par år av casefilmsmakeri för att få en gnutta guld med oss hem. Men än så länge har jag bara svettpärlor i handen.

Deadlinehets

Läget tre och en halv timme till deadline.

Kusinen från landet.

Det är ingen vild gissning. Även i år kommer humor att belönas med fina priser. Det är däremot lite förvånande att humorn har så få förespråkare. Alltså, det är säkert många som gillar reklam som är rolig, men de håller helst tyst om det. Det är inte riktigt rumsrent helt enkelt. Nåt som katten drar in. Kusinen från landet. Bokstaven Q i Alfapet.

De som inte gillar skämtsam reklam vågar dock stå för det. Jag vet inte, det är nåt med att en minoritet gör sin röst hörd medan majoriteten tiger. Det är lite störande. Det ligger helt enkelt fortfarande för mycket i den fina gamla andravärldskrigsdevisen. Är man blå- och gulrandig ska man helst hålla käft.

Det här ska inte bli långrandigt. Humorn kommer med intill visshet gränsande sannolikhet att belönas det här året också. Och det är dags för Stockholmsbyråerna att bekänna färg. Ordvitsarna och annan humor kommer inte i första hand från Göteborg. Hallå, det är i Stockholm alla restauranger heter saker som Och därmed pasta! Humor fungerar, humor vinner priser. Humor berättigar att vi tar människors tid i anspråk. Låt oss krama humorn.

När vår dikt slår verkligheten

Egentligen ska det vara tvärt om. Att verkligheten klår dikten. Men det gäller inte alltid i reklamens värld. Nu syftar jag inte på vilseledande erbjudanden, fula förskönanden, ohemula överdrifter och annat ruffel, utan att produkten brister. Varumärket håller inte det som utlovas. Reklambyrån har krattat manegen och kommunicerat på bästa möjliga sätt, men det hjälper inte p g a det är tomt bakom. Vi har sminkat grisen och fyllt konsumenten med falska förhoppningar. Genom att vara duktiga på vårt jobb har vi gjort vår kund en otjänst.

Ett aktuellt exempel på detta borde vara Comhems vinjettravestier med Judith och Judith. Jag tror att få opponerar sig om jag säger att King gjort ett utmärkt jobb. Förutom att filmerna är relevanta och i mitt tycke underhållande, riktar de sig också genom programvalen till den (förmodat) breda målgrupp som har kabel-tv och skulle kunna ha. Frågan är om det hjälper. Tydligen är inte Comhem så bra på att leverera. Det hela börjar likna Comcast. Samuel har ett grymt otacksamt jobb att representera Comhem på Twitter. Jerlovs klimatkampanj för Västtrafik led av samma syndrom. Reklamen var bättre än avsändaren. För det spelar ingen roll hur bra miljöalternativ bussen är när den inte kommer. Och SJ ska vi inte ens prata om. Någon som kommit i tid på sistone?

Nämnda företag har monopol. Kan det vara förklaringen?

I bought it on Ebay?

Det har gått åtta dagar. Än har ingen lagt ett bud på ryska Eugeniy Danilovs copywritertalanger och hans "Cannes-lejon" som han säljer på Ebay för 1 miljon dollar. Kanske är konkurrensen för stor? Om man söker på "award" på Ebay kommer nämligen 8770 träffar upp.

Varför inte buda på Fantasy Football Trophy Award With Base FREE Engraving istället?

Det blir mycket billigare än Danilovs lejon, och för en kunds otränade öga så kanske, kanske, ser det ut som ett Guldägg.

Det är mycket casefilmer just nu

Det är mycket casefilmer just nu, som föregående skribent konstaterade. Byråer lägger sin tid och sin själ i manus, dramaturgi, musikval och animationer. Det är kul (ibland) och blir bra (när man har gjort det några gånger). Men jag kan inte låta bli att undra: Vad skulle hända om vi la all den kreativa energi vi nu lägger på casefilmer på att göra riktigt bra jobb istället?

Vi säger att en duktig kreatör har gjort fem kampanjer i år som ska paketeras med casefilmer och skickas in. Säg att nämnda kreatör lägger en timme på ett bra manus, två timmar på att samla ihop material, en timme på att leta musik, och en timme på att kolla finishen på filmen. Det blir lågt räknat 5x5=25 timmar per kreatör i reklamsverige (ej inräknat tjat på CD för att jobbet ska skickas in). Lägg till det tiden för produktionsledare, animatörer/flashare och ateljéassistenter. Tanken svindlar.

Tänk om varje kreatör istället fick lägga 25 timmar, tre hela arbetsdagar, på att hitta på bra idéer.

Rent konkret tycker jag så här: Vi behöver casefilmer för att presentera moderna komplexa kampanjer och idéer. Men precis som 70x100-pannåer funkade som standardiserad inramning förr i tiden, borde en standardiserad mall för casefilmer kunna funka nu. Det blir inte lika kul för juryn att titta på. Men är det inte bättre att vi lägger tiden på att göra bra reklam, än bra reklam för bra reklam? Det blir lite väl meta för min smak.

Casefilmsfusket

Nästa fredag är det inlämning till Guldägget.

Jag kliar mig i huvudet. Sitter framför Spotify. Gör spellista efter spellista. Försöker hitta den där låten som passar in i min casefilm. Den där låten som är lagom feel-good, lagom mainstream, lagom alternativ. Den som visar att jag har minsann koll på min samtid. Den som får jurymedlemmarna att nynna lite inombords, stampa lite tyst med foten i juryrummet. Den som jurymedlemmen känner igen för att en hipsterkompis lyssnade på den för ungefär ett år sedan.

Casefilmsmusiken ska fylla så många funktioner men samtidigt hålla sig i bakgrunden. Hot Chip, när de var som hetast, passade perfekt i sammanhanget. Även i reklamfilm passade deras arrangemang in. Sedan kom MGMT. ”Kids” – lika överspelad på klubbarna som i reklamsammanhang. Vad kommer soundtracket till årets casefilmer bli? The XX kanske? Black Eyed Peas? (Hemska tanke!!)

Hur som helst börjas det nu: casefilmsfusket. Att hitta låten som påverkar juryn emotionellt. Jag önskar bara att mina mottagare kunde ha hört någon hipp Lady Gaga-remix i bakgrunden då de såg min halvmediokra integrerade kampanj som jag nu försöker putsa till.

Varför inte guld?

Utan det har vi bara gröna skogar.
Och då skulle vår branschpress se ut... så här.