Eliten tycker till om Guldbyråernas musiksmak del 3

För tredje veckan i rad har Dagens Media bett två musikexperter att recensera branschens musiksmak, baserat på segerlåtslistor från byråerna själva. Denna vecka står Storåkers McCann, Great Works och Jung Relations i skottlinjen då Aftonbladets Markus Larsson och Expressens Anders Nunstedt gör comeback som guldrecensenter.

Lyssna på listorna och kolla recensenternas kommentarer:

Storåkers McCann
”Jag misstänker att den här spellistan blir kanon. Om man tar en shot för varje låt.” – Anders Nunstedt

”Storåkers McCann verkar vara nåt så ovanligt som en reklambyrå med både kuk och hjärta. Kandet bero på att de har en kvinnlig vd?” – Markus Larsson

Great Works
”Personalen kan inte vara riktigt klok. Men jag gillar den uppenbara galenskapen som verkar frodas på Great Works.” – Markus Larsson

”Great works försöker väl, men det måste vara skitjobbigt att tappa lukt- och smaksinne var femte minut.” – Anders Nunstedt

Jung Relations
”Jag tror till och med en amerikansk popblogg skulle fått problem med att skjuta Jungs pålästa musiksmak i sank.” – Anders Nunstedt

”Listan badar i det stora och medvetna kreddpajasfontänen.” – Markus Larsson

Läs hela recensionerna här.

Lyssna på tidigare listor:
Åkestam Holst
Cohn & Wolfe
North Kingdom
DDB
Fieldwork
CP+B Europe

Nu är det väl revolution på gång?

Guldägget – past, present & future.

Einar Korpus blickar framåt och bakåt.

För ett par år sedan blev jag doktor med en avhandling om Guldäggsbelönad reklam. Eftersom jag är copywriter, ägnade jag mig mest åt orden. Synd kanske, för något av det mest intressanta är vad som händer när ord och bilder möts. Det blev uppenbart under arbetet.

Men nog om det. En annan ungefär lika uppenbar sak är att svensk reklam under snart 50 år av Guldägg har mått bra. Redan de första årens vinnare visade upp kvaliteter som fortfarande håller. Det berodde på skickligt hantverk, känsliga fingertoppar och en förmåga att tidigt anamma den kreativa revolutionens omvälvande landvinningar.

I hemlandet USA kom omvälvningen av sig. I Sverige har den överlevt, till och med efter den mycket mer omfattande digitala revolutionen. Därför är svensk reklam fortfarande lekfull, humoristisk och i bästa fall effektiv. Det är självklart på gott och ont. Risken för att hjulspåren är så djupa att man inte kommer ur dem är stor. Det verkar alltjämt möjligt att tänka nytt innanför den kreativa revolutionens ramar, men visst är det numera sällsynt med aha-upplevelser.

Desto roligare när det ändå kommer något som inte bara är kul på ett normalkreativt sätt, utan också lyckas föra över det till det digitala formatet. Så känner jag inför de binära delarna av SAS och SJ:s gemensamma kampanj förra året. Printen var lyckad den med, men utan det digitala skulle det mesta av kraften ha gått förlorad.

Bannerformatet må ha 15 år på nacken. Det var länge sedan det kändes nytt. Här lyckades dock Daddy/CP+B förena formatet med klassisk kreativitet av närmast Arbmanskt snitt. Bannern är knappast reklamens framtid. Men den hör inte till dåtiden heller. Den är ganska nu, och det är för tidigt att skriva den definitiva historien om banners.

I tävlingens historia finns år då inga Guldägg delades ut. Inga bidrag uppfyllde kraven, ansåg juryerna. Numera är sådan 70-talsmentalitet avlägsen. I år blir det gott om Guldägg. Det är ingen vild gissning att humor och lekfullhet åter kommer att belönas. Åtminstone om den kombineras med hantverksskicklighet och god känsla för det absoluta nuet.

By Request - Nina Åkestam tycker till om guldäggsjuryn, kvinnliga VD:s och snökaoset

Varje vecka fram till Guldägget kommer jag, på uppdrag av Guldäggsbloggen, helt ärligt och oanonymt tycka till om branschaktuella händelser. Vi ses i kommentarsfältet!

Om guldäggsjuryn

Eftersom juryprocessen omges av så stor sekretess, visste jag inte förrän jag läste i tidningen att det var så många från min byrå i juryn. Jag kan hålla med kritikerna om att det är lite konstigt. Jag vet inte om man har så stor fördel av juryrepresentation egentligen. Men eftersom Guldägget är en branschangelägenhet är det onödigt att trampa på ömma tår. Men jag tycker att det är minst lika allvarligt att vi fortfarande har förhållandevis få kvinnor i juryn. Och att vi aldrig har haft en kvinnlig huvudjuryordförande.

Om att 6% av VD:ar i reklambranschen är kvinnor

Jag tror inte att det handlar om illvilja, snarare om strukturer. Problemet med VD-stolen är att den fylls av en enda person. Antingen är företagets VD 100% kvinna eller 100% man, man kan inte att gå stegvis fram som i en styrelse eller en ledningsgrupp. Ett annat faktum är att reklambranschen består av ganska små företag där VD oftast rekryteras ur de egna leden. Så länge det mest är män som startar och driver byråer, tror jag därför att männen kommer att fortsätta vara VD:ar. Men varför startar så få kvinnor byråer? Det är tiotusenkronorsfrågan.

Om hur snökaoset påverkar kreativitet

Bedrövligt, tror jag. Jag har själv aldrig haft så lite inspiration som jag är just nu. Rent konkret påverkas man naturligtvis av att tak rasar in under filminspelningar, att fotografer blir tio timmar försenade på stillastående tåg, samt att alla försöker skriva filmmanus som kräver location i Los Angeles.

Nina Åkestam,

Garbergs

Ska vi börja göra skillnad på riktigt?

Underbart viktiga för en kväll.

Så började mitt första och hittills enda inlägg på Guldäggsbloggen. Reaktionen efter inlägget var, i princip, obefintlig. Kanske var det bara undertecknad som upplevde området som både intressant och synnerligen viktigt for hela den industri som kallar sig marknadskommunikationsbranschen? Eller kanske blev min usla förmåga att utrycka mig i skrift kusligt exponerad? Jag vet inte. Vi gör med andra ord ett nytt försök att väcka liv i mina tidigare funderingar. Den eventuella responsen lär besvara mina funderingar.

Jag ställde en fråga: Varför känner sig en affärsbransch sig manad att hylla sin egen förträfflighet? Vad är det som gör att en bransch vars primära syfte är att skapa affärsvärde för kommersiella verksamheter känner detta behov, medan andra branscher – med samma grundläggande syfte, inte gör detta?

Min hypotes var att det säger mer om branschen än vad vi är bekväma med att erkänna. Givetvis är tävlingar såsom Guldägget viktiga framförallt som fönster för byråer och individerna som utgör grunden for dem. Jag köper det.

Men, intressant nog var det faktiskt den enda relevanta repliken på mitt inlagg (från en annan anonym skribent på bloggen) som dels ger mig anledning att väcka liv i mina funderingar, dels – till viss del, belyser själva essensen i problemet.

Den tidigare skribenten talade om huruvida det är märkligt att vi – i branschnarcissismen tecken för en kväll – sätter oss på en piedestal under ett par timmar. Frågan ställs om det är märkvärdigt? Nej. Det är inte märkvärdigt. Men det handlar inte om det. Om vi slutar med narcissismen (låt oss vara ärliga, den finns där ständigt och inte bara for en kväll) och lyfter blicken till en högre nivå bör vi se ett problem. Om vi bara tittar lite. Kanske skiter vi högaktningsfullt i problemet. Eller så är det kanske jag som står här med dumstruten och inte fattar ett skit? Den möjligheten finns också såklart.

Problemet ligger i att det vi hyllar oss själva för inte är värderat. Det är ett allvarligt problem. Jag kan inte för mitt liv förstå hur vi som bransch inte känner både skamsenhet, men framförallt bekymmer, över det faktum att våra affärsråd är så pinsamt lågt värderade jämfort med andra konsulter. Läs affärsvärldens konsultguide. Siffrorna talar för sig själva.

Är vi nöjda med att bara vara underbart viktiga för endast en kväll – och bli värderade därefter? Eller är vi överens om att det inte räcker? Och att vi alla verkligen vill göra en skillnad som räknas. På riktigt. Lite oftare för de där människorna som vi kallar för "kunden".

Ska vi säga såhär att vi hyllar oss själva extra mycket under Guldägget detta år? Låt oss må extra gott den kvällen. Låt oss använda extra starka strålkastare på scenen. Låt oss känna oss som extra betydelsefulla. Och låt oss öppna extra många flaskor.

Sedan vaknar vi upp och börjar göra riktig skillnad – lite oftare. På sikt blir då även vårt kära Guldägg lite viktigare. På riktigt.

Cheers,
Johan Östlund

DDB Hong Kong

Eliten tycker till om Guldbyråernas musiksmak del 2

Ingen nåd rådde förra fredagen då Aftonbladets Markus Larsson och Expressens Anders Nunstedt drog fram sågarna och recenserade Åkestam Holst, Cohn & Wolf och North Kingdoms musiksmak på dagensmedia.se.

Denna vecka granskade Quetzala Blanco, Nyheter 24, och Hanna Fahl, P3, DDBs, Fieldworks och CP+B Europes musiklistor. Låtarna kommer att användas som segerlåtar om byråerna vinner pris.

Lyssna på listorna och se om du håller med:

DDB
Hanna: "Den här listan hade fått ett bättre betyg om den inte var 100 procent manlig."

Fieldwork
Quetzala: "Gubbigt, storslaget, säkert och gamla godingar. "

CP+B Europe
Hanna: "Som att de gjort enpoäng av att vara sköna lirare som ger fan i hipphetsidealen."

Läs hela recensionerna.

Lyssna på förra veckans listor:
Åkestam Holst
Cohn & Wolfe
North Kingdom

Jag bestämmer. Eller du. Det bestämmer ni.

- Jag tycker att den här lösningen är bättre rent kommunikativt, då den utnyttjar sociala medier på ett helt nytt sätt. Bra, då var det bestämt. Nu talar vi inte mer om det.


Som du i egenskap av påläst branschperson säkert redan har läst, så har det visat sig att reklambyrån DDB har haft mage att anställa en person. Personen har långt innan rekryteringen blivit lovad att sitta i guldäggsjuryn. Mycket olyckligt tycker jag, då det gör oss övertaliga med en hel person (!) i förhållande till nästa byrå, som har fyra personer i juryn. Detta blir nämligen ett stort problem för oss som tävlande byrå, då vi hamnar i jävövervikt i röstningen. I en jävsituation kan man ju inte tjäna in den potentiella ”tiopoängaren” som jurykollegan från en annan byrå kan dela ut. På så vis missar vi poäng vi kanske skulle ha fått om någon annan byrå hade suttit på våra stolar. Våra chanser att vinna blir därmed mindre ju fler personer vi har i juryn.

Och vad gäller så kallad ”taktikröstning” så kan den inte tillämpas i Guldägget, då allt kan och ska lyftas till diskussion. Försvinner ett bidrag som någon anser som för bra för att inte kvala vidare, så diskuterar man det. Man accepterar inte bara det faktum att någon kanske har ansträngt sig för att ”nolla” bidraget och går vidare i röstningen. Det är givetvis inte så att juryn består av en massa illvilliga fuskare, tvärtom, det är fina och begåvade människor. Men försök till småtaktiska drag för den egna byråns favör har förekommit. Det kan ingen blunda för. En öppen och oblyg dialog om varje bidrag krävs för att förhindra detta. Inte minst för att förhindra att Guldäggets trovärdighet ställs på ända, men lika mycket för att rätt låt ska vinna. Det låter som en självklarhet. Och det är det också.

Det är diskussionerna som gör Guldägget till en levande tävling där varje röstningsmoment faktiskt föregås av intensiva diskussioner, heta känslor och ett brinnande intresse för det vi faktiskt håller på med. Den som försöker ”taktikrösta” avslöjas lika snabbt som han eller hon hinner säga ”Men jag tycker verkligen inte att 'The Best Job In The World' var något speciellt ”. Så är det.

Som juryordförande kommer jag att leva efter devisen att samtliga bidrag vars utröstning ifrågasätts av någon kommer att diskuteras ännu ett varv. VARFÖR är bidraget inte med i loopen längre? VARFÖR tycker man inte att det är lika bra som andra verkar tycka? VARFÖR är det sämre än en annan film som har slussats vidare till nästa nivå? Inget ska försvinna ur tävlingen på fel premisser.

Det här med de oändligt viktiga diskussionerna om bidragen i Guldägget får mig att tänka på en annan sak, som jag gärna vill nämna i detta sammanhang. Det är givetvis av avgörande betydelse att alla som sitter i juryn har en åsikt och vågar yppa den och stå för den, även om den är totalt motsatt den som verkar dominera för stunden. Det är kanske då det är som allra viktigast att våga stå upp för vad man faktiskt tycker. Det är alltid så att vissa hörs mer än andra, och på det sättet fabricerar ”sanningar” i den här typen av reklamtävlingar. Retoriskt så är det ett av världens äldsta knep för tillskansa sig makt. Den som skriker högst vinner. Så ska det absolut inte vara i Guldägget. För visst går det lite stick i stäv med hela idén med bra reklam; för det är väl den som skriker smartast, mest kreativt eller roligast som förtjänar att uppmärksammas? Eller kanske framförallt, den som inte skriker alls och ändå lyckas överrösta alla andra. Vi vet ju alla hur det gick för gaphalsarna som satt längst bak i bussen på högstadiet, eller hur?

Man sitter i juryn för att tycka, och då ska alla få tycka. Gudarna ska veta att jag själv inte är den mest lågmälda personen i den här typen av sammanhang, men även om jag var en sån som inte vågade säga något och lät andra bestämma vad jag ska tycka, så skulle jag tvinga mig själv att yppa de avgörande orden ”Ursäkta, men det tycker inte jag”. Tala om för juryn om du vill säga något, känner dig åsidosatt eller tycker att just din kommentar förbisågs på ett oacceptabelt sätt.

Kort sagt: Våga för guds skull säga vad du tycker. Åtminstone den här gången. Sen får du mer än gärna åka tillbaka till skogen och lägga dig under en sten. Men första veckan i mars så är det du som är med och bestämmer. Det bestämmer jag.

Magnusius Jakobssonius.
DDB Stockholmius.

Guldäggsjuryn: svar på frågor

Idag kom det in två anonyma frågor på bloggen som rör vad som styr arbetet att utse guldäggsjuryn. Kommentarerna syftade förmodligen på artikeln i dagens Resumé då jag intervjuas om guldäggsjuryn. Låt mig därför inleda med att beklaga om någon upprörts av hur vi resonerat vid jurysammansättningen. Det har naturligtvis aldrig varit vår mening trampa någon på tårna. Fokus har istället självfallet legat på att hitta de personer som är bäst på att bedöma kreativ höjd i den svenska kommunikationsbranschen.

För att svara på frågorna som finns runt vad som styr arbetet med att sätta samman guldäggsjuryn ska vi självklart gå kommentatorerna till viljes och publicera de ledord som styr arbetet. Observera att det alltså inte är frågan om ett regelrätt regelverk utan snarare om en nedskriven praxis. Se det som ett levande dokument.

"Varje kategorijury skall bestå av 7 medlemmar varav en är ordförande, 1 är PL, 0-1 är wildcard och resten uppdelat på CD, AD, CW eller annan relevant befattning. Jämn fördelning mellan kvinnor och män, storstad, småstad, storbyrå liten byrå, max två från varje byrå. Fyra från större byråer med många belönade kreatörer. Man väger även in i vad och hur mycket den utvalde jurymedlemmen har vunnit."

Detta är ledord som vi givetvis ska högakta, men att sätta samman en bra jury handlar om att väga samman en mängd parametrar såsom kön, geografi, disciplin och meriter. Det finns med andra ord alltid målkonflikter i ett så omfattande arbete.

Man har alltid gått till väga så här:

1. Kvalité: Det ska vara de bäst lämpade människorna i juryn som finns att hitta i kommunikationssverige.

2. Rättvisa: En sådan rättvis fördelning som möjligt mellan byråer, storstad, småstad, kvinnor, män.

Resumé har förtjänstfullt rapporterat i nr 7/2010 att vi i år gjort ett avsteg från ledorden ovan. Arbetet med att sätta samman jury börjar redan i september för att de som blir tillfrågade ska ha möjlighet att ta ställning och planera in sitt deltagande på bästa sätt. Under resans gång fram till att vi presenterar juryn händer det ibland saker. Någon inser att de inte kommer att ha möjlighet att sitta med i juryn därför att de ska bli föräldrar, någon landar en stor kund som gör att all energi måste läggas där och ibland händer det att man byter arbetsgivare.

I år hände det. En duktig, kompetent och uppenbarligen efterfrågad person bytte från en byrå till en annan. I det läget är det inte självklart att jurymedlemmen plockas bort eftersom det i så fall råder en målkonflikt. I det fallet hade man fått ompröva alla jurymedlemmar från byrån personen bytte till. Vi valde att se människan bakom.

Den uppmärksamhet som frågan om hur jurysammansättningen gått till gör dock att vi redan nu satt upp våra egna ledord som en särskild punkt att diskutera.

Michaela Pålsson,
Sveriges Kommunikationsbyråer

Anonyma röster har sagt sitt

Vad skulle hända om branschen fick blogga med en röst? Denna fråga utforskades tidigare i Guldäggsbloggen, då tanken var att skapa en branschgemenskap.

Nu har anonyma röster sagt sitt – låt oss framöver signera med namn!

Michaela Pålsson,
Sveriges Kommunikationsbyråer

Eliten tycker till om Guldäggsbyråernas musiksmak!

Dagens Media har låtit musikprofiler recensera byråernas musiksmak.

"Låt mig gissa. Byrån är från Skellefteå. Eller?" säger Markus Larsson, Aftonbladet, om North Kingdoms Spotify-lista.

Expressens Anders Nunstedt tycker att "En schizofren lastbilschaffis på amfetamin kunde inte fått listan att spreta mer." om Cohn & Wolfs låtval.

"Men mitt i all kreddängslan - en röd tråd - och bra val." var utlåtandet om Åkestam Holsts musiksmak.

Experterna har sagt sitt, men vad tycker ni att era branschkollegors låtval kommunicerar om dem?

Lyssna på listorna här!

Åkestam Holst
Cohn & Wolfe
North Kingdom

Omröstning! Anonymitet eller inte

Efter en hetsig debatt, som tog upp frågan om skribenter på denna blogg ska vara anonyma eller inte, är det dags för en omröstning.

Anonymitetens vara eller icke är nu upp till dig.

Tycker du att skribenter på Guldäggsbloggen ska vara anonyma?

Rösta genom att skriva ja, nej eller skribenten får välja i kommentarsfältet nedan.

Röstningen avslutas måndag 15/2 kl 00.00.

Reklambranschens skitnödiga ickehändelser

Kommentarer till artiklar är alltid lika underhållande, oftast mer så än artikeln eller krönikan i sig. Nu senast imorse uttalar sig avsändaren ”Mosbricka” om DR-kampanjen för 48h:

”Ännu en skitnödig ickehändelse i sekten som är reklambranschen. Ingen utanför er värld bryr sig ett jämrans dyft. Pah!”

Inför varje branschtävling eller B2B-kampanj för reklamare av reklamare som uppmärksammas av media dyker ett flertal liknande kommentarer upp. Det är förundrande att avsändarna inte inser att de motsäger sig själva. Eller de kanske råkade surfa in på Dagens Media eller Resumé, råkade klicka på en artikel, råkade läsa artikeln från början till slut och råkade skriva att de inte bryr sig? Detta händelseförlopp tar åtminstone 3-5 minuter. Det är rätt mycket tid att lägga på något som man bryr sig om.

Mosbricka, i fallet 48h var det inte meningen att någon utanför sekten som är reklambranschen skulle bry sig om den skitnödiga ickehändelsen.

Vad är det egentligen med reklamtävlingar och reklambranschen som gör folk så upprörda att de måste peka ut att ingen bryr sig om oss?

Kära Radiojury!

68 inskickade bidrag väntar på att bedömas. Samtliga filtrerade genom den svenska reklamelitens egen, spontana grovgallring. Återstår ett antal audiella toppar som nu väntar på att få smeka våra hörselgångar under dagarna tre. Låt oss lyssna. Grovgallra. Lyssna igen. Fingallra. Och lyssna igen. Tills vi sitter andäktiga inför en gyllene kandidat. Kom alla. Kom öppna. Kom rena.

/Eder Ordförande

Ipad-idioti

Jag tar mitt ansvar som Guldskribent och reder ut (alternativt ansvaret att elda på) iRöran nedan.

”Aftonbladets artikel är intressant dock, vart är de s.k. protesterna? Det enda jag läst och sett är referensen till ett par år gammalt klipp ur Saturday Night Live (som bilden f ö kom från) där man skojar om just en produkt kallad iPad. Och det har sin tur lett till att folk kommenterat det. Men VART är protesterna?” undrar Asam i kommentar till föregående inlägg.

HÄR är de.

Tydligen räckte 54 Facebook-shares och 50 tweets för att denna ”skandal” skulle nå svensk press.

Ipad bevisar branschens behov av kvinnor

"Kvinnor protesterar mot Apples nya Ipad" kunde man läsa i Aftonbladet här om dagen. Om någon på Apple hade testat namnet på sin fru eller någon kvinna i deras umgängeskrets skulle de ha fått reda på att "pad" är slang för "mensskydd". Namnvalet till Apples nya pryl bevisar det som skribenterna och många kommentarer nedan påpekat. Vi behöver fler kvinnor i branschen, som dessutom stannar i branschen.

"Jag misstänker att ett rum fullt av kvinnliga dataingenjörer inte skulle ha döpt Apples nya pekdator för 'Ipad'", skriver en av bloggerskorna som kommenterat namnvalet. Jag håller helt med.

Qvinnor! Vad skulle ni döpt Ipaden till?

Om maktskiften i modebranschen

Idag förvandlas Berzelii park till ett hektiskt vattenhål för fashionistor, moderedaktörer och mode-wannabes som har lyckats dra i rätt trådar för att stå på listan till Fashion Week by Berns. Numera är även Acne och Filippa K en del av skaran designer som visar upp sina kollektioner, under flera tidigare år har de haft enskilda visningar.

Berns modevecka är en höjdpunkt och en grundpelare i Sveriges modekretsar. Men guldfiskminnet sviker aldrig. Veckan, eller snarare dagarna, infördes 2006, i direkt konkurrens med officiella Stockholm Fashion Week, som arrangeras av Moderådet. Plötsligt hade Sverige fyra modeveckor årligen (utan att räkna retailer-veckorna). Rätt många för ett så litet land. Hur mycket vi än vill är vi inte Paris eller New York. Fashion Week by Berns började som en uppstickare, men har under åren konkurrerat ut originalmodeveckan. Till och med Prinsessan Madeleine var där förra året och klippte band på catwalken.

Poängen med allt detta rabbel om mode? Moderådets Stockholm Fashion Week kändes orubbligt för bara några år sedan. Veckan var en självklarhet eftersom inga andra alternativ fanns. I vår bransch är Guldägget en sådan självklar tävling. Frågan är bara varför den är just självklar?